Kanske att ni har följt Carina Regn från Resia Stockholm som har kryssat i Röda Havet på egen hand. Här kan du läsa om hennes upplevelser och tidigare utflykter till Jerusalem.
Idag ska vi få följa med till Luxor och Konungarnas dal. Längre fram ska vi även få höra mer om utflykten till Petra i Jordanien.
Carina berättar:
Klockan var bara 06.30 när vi samlades i teatern för utflykten till Luxor men spänningen och förväntningarna höll oss igång – det var ju det här vi hade väntat på! Vid 7 rullade bussarna iväg och vi lyssnade intensivt när guiden började berätta om Egyptens historia. Efter en timme kunde man se att många hade börjat nicka till men det hade nog inte med guiden att göra utan snarare det monotona lanskapet som bestod av öken, berg, öken, berg, och mer öken och berg.
Efter ytterligare en timme började det hända saker. Vi körde in i en livlig egyptisk stad och när vi körde ut på andra sidan öppnade sig Nildeltat framför oss. Vilken grönska! Och vilken kontrast mot det torra landskap vi kört så många mil igenom!
Längs med Nildeltat var det garanterat ingen som sov. Landskapet förändrades hela tiden: åsnetransporter, traktorer på åkrar, båtar på floden, handel längs med vägen, kossor på flak – you name it. Sen var det dags för Luxor.
Själva Luxor är en stor, relativt modern stad, och mitt i staden ligger de mest fantastiska tempel. Vi besökte Luxortemplet som är ett av de mest välbevarade. Vilken syn! Överallt reste sig kolonner och statyer över Ramses, uråldriga hieroglyfer täckte fortfarande stenväggarna och man kunde ibland till och med ana de ursprungliga färgerna. Jag hade kunnat gå där timme ut och timme in men dagsprogrammet var digert och det var dags att åka vidare.
Efter ett kort besök på Papyrusinstitutet tog vi oss till floden för vår lunchkryssning. 8 charmiga segelfartyg av trä, s k Feluccas, tog sen vår grupp ut på en härlig färd nerför Nilen. Det var en härlig känsla att långsamt glida nerför floden och se tempel, hotell, kryssningsbåtar och åkrar glida förbi i totalt tystnad. Sånär som på skepparen på vårt fartyg som en stund underhöll oss genom att sjunga, ackompanjerad av ett ihärdigt trummande på ett plåtlock…
När det var dags att ta oss i land började ett otroligt skådespel; en bogserbåt dök upp bredvid oss och började samla upp alla båtar i en karavan för att ta oss den sista biten in mot land. Det var fullkomligt kaos (i våra ögon) med skeppare som skrek, folk som klättrade i masterna för att surra seglen, rep som kastades hit och dit och båtar som slog i varandra men plötsligt låg vi där vid kajen och kunde lite smått omtumlade ta oss i land.
Efter en kort bussresa började bergen återigen resa sig framför oss och en kurva senare stod vi där – i Konungarnas Dal. Vilket mäktigt område! Överallt bland kullarna kunde man se gravöppningar och det riktigt pirrade i magen vid tanke på vad vi skulle få se. Vi fick inte fotografera men vi fick gå in i flera gravar, den ena mäktigare än den andra. Vissa långt ner i underjorden via branta trappor, andra lite flackare men med magnifika entréer med färgstarka målningar på hela väggarna. Till sist var det dags för pricken över i:et – Tutankhamons grav. Det ingick inte i priset men jag tyckte inte att jag kunde missa det när jag ändå var där. Vi var några som betalade den extra entréavgiften och gick ner i graven med spänd förväntning. Och där låg han. Liten och spenslig, bara 19 år när han dog. Bredvid den mumifierade kroppen fanns sarkofagen med den fantastiska guldmasken många ser framför sig när man tänker på Tutankhamon. Det var en väldigt speciell känsla att vara nere i graven och vi kom på oss själva med att viska till varandra när vi pratade.
Under resan tillbaka till fartyget sänkte sig solen över Nilen och solnedgången vi fick se var magisk. Det var 4 timmars bussresa kvar till fartyget men vad gör det när man har träffat Tutankhamon.
